Jag är en vit, medelålders man. Fram till förra året hade jag egentligen aldrig tänkt något särskilt på, eller försökt förstå, vad kvinnor kan behöva stå ut med. Sedan hände något.

Efter samtalen med vd:n på det stora företaget var det dags att bjuda in ägaren. Han ville också vara med och diskutera saken. Ett samarbete som vi – det lilla bokförlaget med två anställda – verkligen ville få till. Och det härliga var att vi hade något de behövde. 

Men det som under flera månader hade verkat så bra kastades på ett ögonblick in i ett svart hål och försvann.

”Jo, Joakim”, sa ägaren en stund in i samtalet. ”Du måste förstå att det här med utbildning är en svår sak. Vi har hållit på med detta i över ett decennium. Så vi kan inte bara släppa in dig i systemet, eftersom du inte förstår hur svårt det är att lära ut saker till andra. Vi har lagt jättemycket peng…”

Vacuum. Det pep i huvudet. Vad lustigt – någon verkade ha tagit min hjärna och istället stoppat dit ett kilo bomull.

Han fortsatte, men jag hörde inte längre orden. Den seniora gubbigheten låg i vägen.

Jag blev stum. Orden jag hade tänkt använda föll ur min famn och slog i golvet. Den som känner mig vet att det här aldrig händer. Någonsin. Jag har alltid en kommentar.

Jag hörde mig själv säga att det lät bra, att vi skulle fundera på saken, att jag skulle återkomma. Det var min röst, men inte. Ljudet var förvrängt och ekade, och det tog en bra stund innan jag ens förstod att det var jag som pratade.

 När jag lade på hade jag svårt att röra mig.

Hans hand som klappade mig på huvudet – och känslan av ”Nämen lilla gumman” – hade slitit bort allt jag hade att komma med.

Det jag minns nu när jag tänker tillbaka på samtalet är den förnedrande känslan. Maktlösheten. Att det verkligen inte spelade någon som helst jävla roll, varken vem jag var eller vad jag hade för erfarenhet.

Om bara han hade varit det minsta nyfiken … Om bara jag inte hade tappat orden … Om bara, om bara.

Jag vet att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara kvinna, eller invandrare, eller kalla det vad du vill. Men jag kan åtminstone anstränga mig för att aldrig bli den tondöva gubben som alltid vet bäst.