I går kväll mejlade jag en kund och bad om ursäkt. Det hade varit på gång i över en vecka. Jag fuckade upp en leverans och borde ha hört av mig tidigare, men vågade inte. Anledningen är att jag tror att jag är ofelbar.

Jag brukar stolt säga att det finns få saker i livet som skrämmer mig. Men det finns en sak jag tycker är riktigt jobbig. Det är att visa mig inkompetent. Att jag skulle uppfattas som en dålig konsult, förälder, make eller vän.

Det blev särskilt tydligt för några år sedan när jag åkte iväg för en veckas intensiv UGL-utbildning med Försvarsmakten. UGL står för Utveckling av Grupp och Ledare. Det är en ledarskapsutbildning för att bättre förstå egenskaperna hos en bra ledare och hur grupper utvecklas. Ännu mer är det en djupdykning i att hitta sig själv.

Jag åkte dit med inställningen att jag bara skulle finputsa lite på mig själv. Det gick sådär. Under veckan släppte jag taget om allt. Jag grät, blev arg och frustrerad, skrattade och sjönk ihop utmattad. Med mig hem fick jag en pärm fylld av anteckningar, självinsikter och massor av feedback.

Veckan gav mig mer än jag någonsin kunde tro.

Jag har alltid sett mig som en ensamvarg. Någon som är starkare på egen hand än med andra, som går sin egen väg och struntar i vad andra tycker.

Sanningen är en annan. Jag behöver ständig bekräftelse och få veta att andra har nytta av mig, det jag säger och gör. Att se den där glimten i ögat hos andra personer när vi diskuterar något, och de kommer till en ny insikt, är som raketbränsle och växtnäring för mig.

Att be om ursäkt och ändå tro sig vara perfekt

Tillbaka till mejlet. Anledningen till att jag hörde av mig till kunden var att de hade fått en leverans jag inte kunde stå för. Något som var sämre än vi alla förväntade oss.

Jag hade gjort fel och det gnagde på mig. Ändå tog det en vecka innan jag kom fram till vad jag behövde göra – be om ursäkt.

Dagen efter ringde kunden. ”Jag satt på tåget och började skriva ett mejl till dig”, sa han. ”Sedan kom jag på att det var ännu bättre att ringa.”

Jag ångrade genast att jag hade svarat. Det hade varit enklare att låta samtalet gå till telefonsvararen och sedan aldrig kolla av det. Nu var det försent.

Jag försökte minnas vad jag skrev. Det var något med att jag självklart inte kommer att fakturera dem för jobbet. Menade jag verkligen det? Ville jag inte egentligen att de skulle berömma mig för hur proffsig jag var som bad om ursäkt, och sedan fortsätta med ord som: Givetvis får du betalt ändå eftersom du är en ovärderlig leverantör.

Det kunden sa var något helt annat.

”Jag tycker att det du gjorde i går var stort. Att du tar på dig kostnaden för det. Det var lite surrigt på kontoret en stund.”

Där slutade jag att lyssna. Nog för att jag fick beröm, men det var för att jag höll med dem om att felet var mitt. Att jag hade klantat mig.

Även om tanken gjorde ont så träffade nästa insikt likt en yxa i bröstet.

Jag hade inte bett om ursäkt för att det var det enda rätta att göra. Jag fiskade efter beröm, som vanligt. Genom att erkänna mina brister hoppades jag på att de skulle tycka att jag var en bra människa. Att jag skulle slippa undan hela situationen med en guldmedalj eftersom jag för ett ögonblick hade erkänt min inkompetens.

Att växa genom att ha fel

Vi säger glatt att ingen är perfekt, sedan försöker vi ändå att vara det. Vi jämför oss med alla andra och försöker bygga vackra fasader. Som du märker är jag likadan själv.

Tänk tillbaka på karaktärer i böcker du läst och filmer du sett. Ingen av dem har varit osårbara. De blöder, gråter och dör av en enda anledning – för att du ska känna någonting för dem. Inte ens Stålmannen är perfekt. Lägg lite kryptonit i hans ficka och se honom förtvina.

Vi umgås inte med våra vänner för att de är perfekta. Vi älskar dem för att de är som de är. Uppåt och härliga den ena dagen och irriterande den andra. Det perfekta är ointressant.

Kärleken förblindar, men bara tillfälligt.

Att vara sårbar och visa sina brister är aldrig detsamma som att vara svag. Snarare skapar skavankerna en mänsklig känsla. Det är när vi vägrar erkänna bristerna – som andra redan ser – som förtroendet för oss dör.

En tidningsartikel fick mig att våga

Jag skrev den här texten för två år sedan, men valde att aldrig publicera den. Är det inte uppenbart varför? Givetvis för att jag var rädd att berättelsen skulle vara ett försök att fiska efter mer beröm och bekräftelse på vilken fantastisk människa jag är.

Troligtvis stämmer det. Jag är trots allt en bekräftelsenarkoman.

I morse läste jag en tidningartikel som fick mig att komma ihåg mitt mejl till kunden och den här texten.

Det jag läste var ett plastigt uttalande från en person som – istället för att ta sitt ansvar, erkänna felet och be om ursäkt – förklarade att då var då och nu har vi gjort om rubb och stubb så vår organisation inte längre har några svagheter.

Eller hur.

Alla har vi samma rädslor. Vi vill tillhöra gruppen, bli bekräftade för vilka vi är och höra att vi är duktiga på vad vi gör. Men för att morgondagen ska bli annorlunda mot i dag behöver vi vara personliga – och våga ta striden med våra rädslor.

Jag är övertygad om att den som vågar släppa skölden mot omvärlden kommer att vinna. Oavsett vad det gäller. Det här är mitt försök att göra det.