Rädslor är intressanta. Kanske mest utifrån hur de håller oss tillbaka, och vad som händer när vi går emot dem.

Tidigare i veckan tog jag en lära-känna-varandra-kaffe med en person som håller på att lägga om sitt liv. Inte som i ”nu ska jag byta jobb, kläder, bostad, familj och kanske flytta till Bahamas”, utan någonting mycket större.

Hon håller på att aktivt definiera om sig själv, eller snarare hur hon ser på sig själv. För hon vill egentligen inte agera annorlunda, utan mer sänka axlarna. Ta bort pressen och kraven på sig själv. Oftare stå för vad hon tycker, oavsett hur det tas emot. Att våga vara den som har en avvikande åsikt i ett rum, utan att för den skull vara emot de andra.

För att vara modig krävs det att du är rädd, har jag hört sägas. Men jag börjar alltmer fundera på om det verkligen krävs rädsla för att vara modig.

Är det modigt av tågvärden att medvetet gå omkring och sjunga på tåget, medan den kollar biljetterna?

Är det modigt att skilja dig, när du inte längre ser minsta anledning att fortsätta vara gift?

Under workshopen jag höll igår berättade jag att inte ser mig själv som modig, för det finns inte många saker som skrämmer mig. Men när jag duschade i morse kom jag på att det faktiskt finns saker jag är rädd för.

Jag är rädd för att känna mig utanför.

I hela mitt liv har jag känt mig utanför, och jag kommer antagligen att göra det livet ut. Samtidigt vill jag mer än något annat vara innanför, få tillhöra och känna mig älskad.

Jag tror det är adhd:n som bråkar med mig här. Att det är den som gör att jag inte automatiskt förstår det där som människor förväntas förstå. På gång samma är det väl den som har fått mig att träna, träna, träna på att just förstå människor.

Jag har ingen aning vad jag vill ha sagt med det här inlägget, mer än att det är intressant att fundera kring sina rädslor. Rädslor är väl som spökena under sängen, eller?