En vecka innan hon dog sa hon slutligen orden hon hade kunnat använda flera år tidigare. Att hon inte sade dem förrän då är anledningen till att hon var – och kommer att förbli – en enorm inspirationskälla för mig.
De flesta av oss hittar alltid något att klaga på.
Sambon förstår oss inte och chefen är ett arsle. Dessutom var bussen två minuter sen i morse, antagligen med flit eftersom det regnade och paraplyet låg kvar hemma.
Åtminstone fungerar jag så. Jag ser på livet som en uppförsbacke. Visst är det ofta fantastiskt, men lika mycket stretar det emot och verkar ha en egen vilja.
Sedan finns det människor som Yvonne.
Jag vet inte när jag fastnade för henne, men jag vill minnas att det gick snabbt. Istället för att prata om det främlingar vanligtvis gör hamnade vi direkt på djupare vatten.
I vår relation var jag leverantör och hon kund. Men det var aldrig ett hinder för att vi skulle dela med oss av våra livsberättelser och genom det riva ner väggarna som separerar människor från varandra. Det där skyddet vi sätter upp av rädsla för vad som ska hända, och vad andra ska tycka, om vi berättar vilka vi egentligen är.
Fylld av jävlar anamma
När den första vågen av cancer slog till valde hon att fokusera på livet. Likaså när den andra och tredje vågen gav sig på alltmer av hennes kropp.
Hon gick till jobbet utan hår. Hon fortsatte att hjälpa andra människor. Och hon slutade aldrig att bry sig – om sig själv, mig eller andra.
När jag träffade henne för sista gången, i somras, var hon såklart trött efter alla år av behandlingar. Samtidigt var rösten fortfarande stark och fylld av jävlar anamma. Hon hade skaffat sig en ny bostad och var redo att fortsätta leva.
Hon slogs rejält och hårdare än någon annan människa jag mött. Ändå räckte det inte. När cancern knackar på räcker varken mod eller hoppfullhet.
En vecka innan hon dog sa hon slutligen orden. Det gjorde för ont. Inte ens hon orkade längre stå emot. ”Det är slut.”
Först efteråt förstod jag
Hennes kamp, och vår vänskap, kom med ett tydligt budskap. Det förstod jag en månad senare. Om en människa fortfarande kan se möjligheterna, trots att hon är nedbruten av flera års cancerattacker, borde väl jag också kunna det?
Det är människor som Yvonne som får uppförsbacke-människor som jag att inte bara vilja fortsätta leva. Tankarna på henne får mig att träna på att lägga fokus och tid på rätt saker. Att se möjligheterna och uppskatta vad jag har.
Så tack, Yvonne.