Mamma dog när jag var tolv år. Det hände två dagar innan jag skulle börja sjuan. Jag kysste henne godnatt och sa ”vi ses imorrn” – och sedan sågs vi aldrig mer. På ett sätt försvann hela min värld, men det är inte vad den här krönikan handlar om. Det här är inget ledsamhetskalas. Snarare är det berättelsen om presenten jag fick med mig.

Det jag lärde mig var att jag behöver säga vad jag tänker och tycker till människor medan de finns kvar. Det kan tyckas som att det var ett högt pris att betala för att lära sig det, och visst. Det var det. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Jag har de senaste trettiofyra åren tränat på att säga vad jag tänker och tycker. Att vara öppen och dela med mig.

De första femton åren gjorde jag inget vidare jobb. Eller, jag försökte. Jag använde sanningen som en stekpanna jag kunde slå i huvudet på människor. Om någon var en idiot sa jag det. ”Du är en idiot!”

Jag slet ner de vitlögniga kulisserna jag hade satt upp för människorna omkring mig. Plötsligt sa jag sannerligen vad jag tyckte och tänkte. Och såklart gjorde jag mig ovän med ett antal människor jag fortfarande inte har någon kontakt med.

I efterhand förstår jag att den där ”Joakim säger sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen” (rakt i folks ansikten) inte riktigt var vad jag var ute efter. Idag är jag glad över att människor bara sa hej då och tog avstånd från mig – istället för att slå mig med verkliga stekpannor. För jag sa ingen sanning. Jag var bara elak och tog ut min egen livsfrustration på dem.

Jag ville inte världen något gott med mina sanningar. Det fanns ingen värme eller kärlek i dem.

Det var inte förrän jag var trettio år jag började inse att det finns olika varianter eller versioner av sanningen. Olika nyanser och perspektiv. Som jag minns det vaknade jag mer eller mindre upp en dag och insåg att världen inte var svartvit. Under natten hade någon installerat ett gråskalefilter.

Jag fortsatte att säga vad jag tänkte och tyckte, men var lite försiktigare. Jag attackerade inte längre människor med sanningen, utan försökte känna av vad de skulle ha nytta av.

Den nya vägen jag försökte följa innehöll en tudelad fråga. Vad var det jag såg och tänkte kring människor som jag 1) skulle kunna säga till dem, utifrån att jag bryr mig om dem, och 2) som de kunde ha nytta av?

Sanningen övergick till att bli en present, inte en stekpanna.

Vilken insikt, inte sant. Sanningen är ingen stekpanna. Det visste du säkert redan. Men ingen hade berättat det för mig och jag verkar inte alltid fatta saker så snabbt som jag tror.

Idag säger jag fortfarande vad jag tänker och tycker. Oftast blir mottagaren glad och vi växer båda som människor. I något undantagsfall blir personer stötta eller förstår inte vad jag håller på med. Och det är okej. För nu vet jag varför jag gör det. Det handlar om att ta hand om den sista presenten mamma gav mig, och ge den vidare till andra.