Det finns alltid någonting som får igång oss. Som får oss att påbörja något. Det kan vara en idé eller utmaning. Kanske blir vi provocerade och vill minsann visa dem. Den stora frågan är vad som får oss att fortsätta framåt även när regnet vräker ner, vi är trötta och inte känner för att kliva ur sängen.

Under mitt liv har jag påbörjat hundratals projekt och slutfört en bråkdel av dem. De flesta har inte varit värda att ägna någon tid åt eftersom de egentligen var roligare som idéer. Som den planerade konserten som till slut blev så stor att det skulle krävas hundra personer och en livesändning på SVT för att genomföra den.

Ännu oftare tappar jag intresset. Eller, snarare hittar jag någonting som verkar så mycket roligare att jag tvunget behöver göra det direkt – och släppa allt annat. Att göra trimningar lite här och där har aldrig varit min grej.

Och det var väl utifrån ledtrådar som dessa (och att jag har haft ett tjugotal jobb och flyttat över fyrtio gånger) som vården till slut kom fram till att det var bra om jag gjorde en adhd-utredning.

Den gröna skrivmaskinen

När jag får frågan varför jag började skriva brukar jag peka på lilla Joakim. Den där killen som älskade att spela fotboll och tevespel, och som aldrig skrev något annat än vad skolan och läraren krävde.

Sedan fick jag en skrivmaskin av mamma och pappa. Jag fick den när jag fyllde tio år. Varför vet jag inte. Men jag älskade den.

Skrivmaskinen var en gigantisk pjäs. Den kom i en grön, stor metallåda och vägde lika mycket som ett kylskåp. Som tur var hade lådan handtag så jag kunde släpa runt den i huset och även ut i trädgården.

Jag älskade hur stökiga tangenterna var som fastnade i varandra när jag skrev för snabbt. Och att färgbandet ibland vred sig så jag behövde ta loss rullen för att fixa det.

Dagen när jag fick skrivmaskinen hände något med mig.

Jag ville förstå hur bokstävernas kurragömmalek med varandra påverkade mig, genom alla böcker jag läste. Hur de kunde få mig att känna saker som inte fanns där innan. Och om jag kanske kunde få andra att känna något liknande när de läste mina ord.

Min överlevnadsguide till mig själv

Det har gått lite över trettiofyra år sedan jag fick skrivmaskinen. Vart den tog vägen har jag ingen aning om. Antagligen försvann den när jag flyttade hemifrån.

Av alla de böcker jag har skrivit var Joakims överlevnadsguide till adhd den svåraste. Inte bara för att det tog fyra år att skriva den. Boken var beviset på att jag var handikappad. Att jag inte fungerade normalt.

Även om boken har köpts, lånats och lyssnats på av alla möjliga personer skrev jag den för mig själv. Jag skrev den som min egen komihåg-guide. En vykortsstor manual jag kunde plocka upp och bläddra i när livet ännu en gång trasslat till sig.

Ännu mer skrev jag den antagligen som ett men-vad-i-helvete och ett långfinger i luften till alla tjocka böcker, skrivna av psykologer för psykologer. Böcker som gör att jag känner mig ännu mer som en idiot för att jag inte fattar hur jag kan ha nytta i vardagen av tips som ”Använd en kalender om du har svårt att planera dina dagar”, eller att kopplingarna i min hjärna funkar si och så.

Egentligen en guide för andra

Klockan är just nu halv sju på morgonen och jag gråter framför datorn.

Sonen har de senaste månaderna sagt att han sett reklam för adhdboken lite överallt på nätet. Varje gång har jag svarat något i stil med ”jaja”, eftersom jag vet hur reklam-algoritmerna fungerar. De visar ingen objektiv sanning, utan är ett pussel som läggs utifrån hur du beter dig på nätet.

Idag kollade jag in tipset och gick in på en av streamingtjänsterna där ljudversionen av adhdboken finns. Och det är därför jag gråter.

Det där med att jag tog fram boken för mig själv, som min egen guide – delvis var det ett försvarstal. Ett skydd jag satte upp medan jag skrev boken, för att orka i mål.

”Det gör inget om ingen gillar den. Jag vet att adhd-personer gärna vill hitta sina egna lösningar, så det är lugnt. Det här är min bok som jag ska ha nytta av själv. Det är därför jag skriver den.”

Nu på morgonen läser jag recension efter recension, person efter person, som berättar om hur boken har hjälpt dem. Att den är något annat mot alla andra böcker. Att den är konkret och talar till dem med ord de förstår. Att det till och med känns som om boken är skriven av dem själva.

Det de säger går rakt in i mig. Jag känner mig tacksam och blir påmind om varför jag envisas med att skriva fler böcker.

Jag skriver tydligen inte bara för mig själv.

Jag skriver för att göra skillnad. För att stå upp för det jag tror på. Jag skriver för att ge människor hopp och kunskap. Jag skriver för att få revansch på läraren som gav mig underkänt i svenska, och den andra läraren som sa att jag bara kunde skriva som jag gjorde i gymnasiet om jag var författare.

Jag skriver för att jag fortfarande letar. För att jag söker efter det som gömmer sig bland bokstävernas kurragömmalek.

Mest av allt skriver jag för att få höra hur det jag skapar lever vidare i och genom andra. För att få en bekräftelse på att mina ord ibland faktiskt lämnar papperet och gör saker med människorna som läser dem. Att orden får dem att känna något – och i bästa fall även hjälper dem till något bättre.

Det var därför jag började skriva, och tydligen därför jag fortfarande håller på.