På sätt och vis var han som alla andra människor vi springer på i livet. Sådana som verkar trevliga, som vi har kortare samtal med, men som vi aldrig riktigt hinner lära känna.

För livet har en hiskelig hastighet. Det är fyllt av så mycket annat vi måste eller vill göra. Ju äldre jag blir, desto snabbare verkar det gå.

Några har sagt att Patrik var otrevlig. Jag har hört andra säga att han hade en kreativ ådra som världen kommer att sakna.

Patrik och jag träffades bara några få gånger. Och alltid i sammanhang med många andra människor. Vi sa ingenting till varandra. Ändå hade vi en tydlig bild av vem den andra personen var.

Dryg. Kaxig. Arrogant.

Så beskrev vi varandra för våra vänner. Jag tyckte han var omöjlig. Han tyckte likadant om mig.

Det här var innan vi började prata. För i samma stund vi gjorde det förändrades allt. Vi gick från att fräsa och fnysa till att kramas och hälsa glatt. Den vändningen betydde allt.

I dag fick jag reda på att han dog förra veckan.

Om jag ändå hade talat om hur mycket jag gillade honom medan han levde. Det är vad jag har sagt till mig själv de senaste timmarna. Om ändå. Orden snurrar runt och runt. Om ändå.

Eftersom han inte längre finns kvar vänder jag mig istället till dig. Inte så mycket för att hylla Patrik. Vi har alla haft en Patrik i våra liv.

Vad jag hoppas är att du ska berätta för någon du gillar vad du tycker – och varför. Det spelar ingen roll vem det är och hur lite ni känner varandra. Ta dig tiden och säg orden.

Gör det nu så slipper du säga ”om ändå”.