När arrogansen blev en lärdom

Vid två tillfällen de senaste åren minns jag tydligt hur jag misslyckades. Anledningen? En ”det här är medicinen, så gapa och svälj”-attityd.

Det första tillfället var en värdegrundsföreläsning. Jag var så trygg med vad jag skulle göra att jag helt glömde varför jag var där (för att hjälpa dem, inte mig). Så när feedbacken kom löd den inte ärlig, rolig och provocerande. Istället beskrivs jag med ord som dryg och arrogant.

Det andra tillfället gällde en offert. Istället för att lämna en det-här-löser-vi-tillsammans-offert på en knapp A4 lämnade jag in bortåt tre sidor med en rätt så detaljerade plan för att lösa ett svårt uppdrag. Givetvis – insåg jag först efteråt – blev kunden inte intresserad av att köpa. Istället tog de planen och började jobba på egen hand.

Och i går fick jag ett meddelande från en yngre reklamare jag är mentor för. Personen hade varit på en anställningsintervju där uppdraget var att pitcha (sälja) in ett reklamupplägg. Det blev inget jobb utan en hemläxa. ”Nja. Du har missuppfattat allt. Kom tillbaka på fredag och försök igen.”

Lärdomen i alla tre situationerna är väl denna: Tro inte du vet hur allt är och vad människor behöver. Vad sägs istället om att prova nyfikenhet och ödmjukhet?

Att göra sig av med bromsklossarna

Det är klart du har rätt. Nya företag behöver tjäna pengar. Men det gör också att de snart erbjuder allt möjligt och enbart jobbar med akuta uppgifter.

Det här drabbar alla växande företag. Du har garanterat också sett det.

Företagen går från att jobba utifrån hjärtat och visionen till att inte ha tid för strategiskt planerande eftersom ”det är mycket just nu”. De tappar tillfälligt förmågan att filtrera bland uppgifterna och tacka nej till det oviktiga. Och när det här sker på ledningsnivå är det alltid en katastrof för hela företaget.

Lösningen är att göra sig av med bromsklossarna innan en förändring kan ske. De här människorna finns på alla nivåer – från golvet upp till styrelseordförande.

När de sedan lämnar företaget hör jag ofta kommentarer som: ”Oj. Jag hade ingen aning om hur mycket hen påverkade oss. Det känns i luften att det är en mycket skönare stämning nu.”

Det kan låta brutalt att göra sig av med människor, men du gör faktiskt alla en tjänst. Om någon inte håller med om riktningen företaget vill gå i blir den ofta ensam och olycklig, vilket är svårt att erkänna.

Så det bästa du kan göra är att regelbundet ta ”vill du verkligen jobba här”-diskussionen. Även om det innebär att du kanske behöver lämna ditt eget bolag eller bli vd någon annanstans.

Inte ens cancern tog hennes livslust

En vecka innan hon dog sa hon slutligen orden hon hade kunnat använda flera år tidigare. Att hon inte sade dem förrän då är anledningen till att hon var – och kommer att förbli – en enorm inspirationskälla för mig.

De flesta av oss hittar alltid något att klaga på.

Sambon förstår oss inte och chefen är ett arsle. Dessutom var bussen två minuter sen i morse, antagligen med flit eftersom det regnade och paraplyet låg kvar hemma.

Åtminstone fungerar jag så. Jag ser på livet som en uppförsbacke. Visst är det ofta fantastiskt, men lika mycket stretar det emot och verkar ha en egen vilja.

Sedan finns det människor som Yvonne.

Jag vet inte när jag fastnade för henne, men jag vill minnas att det gick snabbt. Istället för att prata om det främlingar vanligtvis gör hamnade vi direkt på djupare vatten.

I vår relation var jag leverantör och hon kund. Men det var aldrig ett hinder för att vi skulle dela med oss av våra livsberättelser och genom det riva ner väggarna som separerar människor från varandra. Det där skyddet vi sätter upp av rädsla för vad som ska hända, och vad andra ska tycka, om vi berättar vilka vi egentligen är.

Fylld av jävlar anamma

När den första vågen av cancer slog till valde hon att fokusera på livet. Likaså när den andra och tredje vågen gav sig på alltmer av hennes kropp.

Hon gick till jobbet utan hår. Hon fortsatte att hjälpa andra människor. Och hon slutade aldrig att bry sig – om sig själv, mig eller andra.

När jag träffade henne för sista gången, i somras, var hon såklart trött efter alla år av behandlingar. Samtidigt var rösten fortfarande stark och fylld av jävlar anamma. Hon hade skaffat sig en ny bostad och var redo att fortsätta leva.

Hon slogs rejält och hårdare än någon annan människa jag mött. Ändå räckte det inte. När cancern knackar på räcker varken mod eller hoppfullhet.

En vecka innan hon dog sa hon slutligen orden. Det gjorde för ont. Inte ens hon orkade längre stå emot. ”Det är slut.”

Först efteråt förstod jag

Hennes kamp, och vår vänskap, kom med ett tydligt budskap. Det förstod jag en månad senare. Om en människa fortfarande kan se möjligheterna, trots att hon är nedbruten av flera års cancerattacker, borde väl jag också kunna det?

Det är människor som Yvonne som får uppförsbacke-människor som jag att inte bara vilja fortsätta leva. Tankarna på henne får mig att träna på att lägga fokus och tid på rätt saker. Att se möjligheterna och uppskatta vad jag har.

Så tack, Yvonne.

Livsval

Vad ska jag göra, vad ska jag välja? Vilken väg är bäst för mig, karriären, företaget och allt annat?

Svaret är vad som, vilken som.

Varför då? För att frågan är felställd.

Du kommer alltid att välja fel och göra misstag. Och du kan aldrig samla på dig tillräckligt mycket statistik – eller göra tillräckligt många analyser och undersökningar – för att veta säkert.

Så när du känner att du börjar vela och ångesten växer, gör detta: Ta ett djupt andetag, blunda och välj bara något. Vad som. För du kan alltid ändra dig och välja något annat.

Varmare eller kallare?

Medan jag ser hur media rapporterar att världen blir kallare och de mer extrema partierna vinner mark upplever jag hela tiden det motsatta.

För en vecka sedan var jag i Stockholm och hade väldigt lite tid för att ta mig mellan två möten. Jag klev in i en taxi och ställde min vanliga fråga: Hur är livet?

Taxichauffören öppnade upp och gav mig – en främling – allt. En berättelse om varför han som pensionär älskade sitt jobb och därför fortsatte med det. Hur han och frun nästa år skulle fira 50 år som gifta (men inte med en tur i taxin). Och att meningen med allt är att göra det bästa av varje dag, eftersom den kan vara din sista.

Sådana här händelser fyller mig med liv och hoppfullhet. Det är du, jag och vi som bestämmer vilken värld vi vill ha. I varje situation gör vi faktiskt ett val, mellan gott och ont.

Om vi vill det.

Annars kan vi alltid välja att inte göra ett val och hoppas på det bästa.