Allt handlar om förtroende

För några dagar sedan lade jag mig på sängen bredvid min dotter. Klockan närmade sig 22, den tid på dygnet då hon blir som mest pratglad. Vanligtvis brukar vi prata om vad som händer i hennes 13-åriga liv, men i dag var hon mer intresserad av mig.

Hon frågade vad jag hade suttit och skrivit på under kvällen. Jag sa att det var någonting jag skulle lägga upp på LinkedIn.

”Det där Facebook för affärer?” frågade hon.

”Japp”, sa jag och berättade om praktikanten vi haft hos oss under några månader förra året.

Praktikanten kom från en yrkeshögskola där han utbildade sig till företagssäljare. Just den här dagen hade vi varit på ett möte och nyss klivit in i bilen. På telefonsvararen hade jag ett meddelande från en möjlig kund.

Jag ringde tillbaka och lät ljudet gå via bilens högtalare. ”Du kommer nog tycka att det här är ett konstigt samtal”, sa jag till praktikanten medan signalerna gick fram.

Några minuter senare hade jag och kunden bokat in ett möte. Praktikanten förstod inte vad som hade hänt. Han hörde mig säga saker som ingen av hans lärare någonsin skulle godkänna. Saker som borde ha skrämt iväg kunden, men som istället verkade ha gjort den mer intresserad.

”Du sa alltså att du tar mycket betalt. Att du är fullbokad och inte har tid för nya kunder. Och att du antagligen kommer att göra någonting annat än vad kunden ber dig om – om ni börjar samarbeta.”

”Och att jag bara tar mig an roliga uppdrag, glöm inte det.”

”Hur kunde du få till ett möte egentligen?”

Jag såg kampen och förvirringen som pågick i hans huvud. ”Jag sa bara vad jag tyckte, som vanligt”, sa jag. ”Det var inget jag hittade på bara för att verka cool. Och om kunden inte vill jobba med mig för att jag är dryg, vilket andra har kallat mig, är det lika bra att vi kommer fram till det nu.”

Tillbaka till dottern igen

”Det är inte så konstigt att de ville träffa dig”, sa hon när jag var färdig. ”Det handlar om förtroende. För när Sofie frågar mig vad jag tycker om hennes hår brukar jag säga vad jag tycker. Även om jag tycker att det är fult. Andra säger ’Meeeen åååååååh vad fint’. Men det fattar hon att de inte tycker. Så då frågar hon bara mig nästa gång.”

För dottern var det lätt att förstå varför jag kunde säga vad jag hade sagt, och ändå få till ett möte. Det som redan var självklart för henne tog mig nästan fyrtio år att komma på.

Mitt sätt att skaffa och göra affärer på är knappast det mest vanliga. Jag vet att det inte passar alla. Men om kundrelationer bygger på förtroende – och en trettonåring redan har lärt sig det – kanske även säljutbildningar borde prata om saken.

Hur det gick med kunden? Visst fann vi varandra. Först gjorde jag annonsen de bad om, sedan genomförde vi tillsammans det varumärkesarbete de var i mest behov av.