Enligt SVT är Min sanning ett program som går på djupet med kända svenskar. Jag menar att det är en tondöv monolog där programledaren Anna Hedenmo enbart är ute efter att få sin bild av gästen bekräftad.

Programmet kör igång. Vi får några svepande närbilder över studion medan vi hör rösten från programledaren Anna Hedenmo introducera gästen. ”Petter Stordalen, skandinaviens hotellkung. Excentrisk mångmiljardär med miljöengagemang. Aldrig nöjd, alltid sugen på revansch och som tycker att världen behöver mer galenskap.”

Dörren till studion glider upp. I slowmotion får vi se Anna Hedenmo och Petter Stordalen kliva in i studion. Petter hälsar på studiopersonalen. Medan musikvinjetten spelar tittar de på svartvita bilder, från Petters karriär, som hänger i studion.

Petter hänger av sin jacka och de sätter sig i varsin fåtölj.

”Välkommen till min sanning, Petter Stordalen.”

”Tusen tack.”

”Vår entré här, den måste ha varit någon av de mest blygsamma entréer som du har gjort.”

”Neeej”, säger Petter, tar god tid på sig och drar ut på ordet medan Anna fnissar. ”Men folk känner mig främst från hotellinvigningar och sådant. Då handlar det ofta mer om att springa nerför en fasad, åka vattenskoter eller göra entré i en discokula. Men jag gillade den här entrén. Det var någonting historiskt över den.”

”Ja, det kan man säga”, säger Anna utan att bry sig om vad Petter just sa. Det hörs i hennes tonfall hur rösten tillfälligt blir mindre engagerad.

Planerat och klart in i minsta detalj

Anna Hedenmo verkar veta vilket spår hon ska följa i intervjun. Petter Stordalen. Galen företagsledare. Mannen som fångade våra svenska hjärtan genom att bete sig som en norsk motsvarighet till Virgins grundare Richard Branson. Filantropen som går på magkänslan och är villig att riskera allt för en sista adrenalinboost.

”Du är ju verkligen en annorlunda ledare,” fortsätter Anna och avbryter nästan sig själv och den förra meningen där hon höll med Petter om den historiska entrén. Hon läser innantill och säger att hon tror att Petter har kallat sig själv en pr-kåt duracellkanin.

Hon tystnar, ser upp från papperen och söker en bekräftelse. Petter säger ingenting utan väntar på fortsättningen. Det hörs att det är mer på gång – och liksom jag verkar han redan här veta vart intervjun är på väg.

”Känner du igen det uttrycket?” tvingas Anna säga efter en stund.

”Ja”, säger han lugnt medan han tar ett djupt andetag och blundar extra länge. Det verkar som om han försöker hålla tillbaka en begynnande irritation.

Anna fortsätter och säger att andra har beskrivit honom som en hyperaktiv pajas och en turbo-Petter. ”Vi ska se några klipp på det som du precis var inne på, hotellinvigningar. Det börjar i Göteborg.”

I det första klippet hänger Petter inuti en enorm discokula samtidigt som han skriker ”Göteborg” och slår på en trumma. Ljudet är högt och nästan distat. Det smäller av fyrverkerier medan vi via en storbildsskärm, åter igen, får se Petter skrika ”Göteborg! Höööör niii miiiiiiig?”

Ett nytt klipp. Petter står på scenen under tevegalan Kristallen där han glatt vrålar ”Kristallen! Har ni det bra?” Fler klipp, fler fyrverkerier och fler Petter-skrik om Göteborg.

Den energifyllda galningen

”Ja”, säger Anna och slår ut med handen mot Petter. Hon verkar undra hur han kan vara så lugn i studion när inslagen vi nyss såg visade något helt annat. ”Det är en helt annan kille som sitter här”, säger hon för att fullfölja handgesten.

Petter tar ett djupt andetag. Han är fortfarande lika lugn och samlad som nyss, men nu hörs den irriterade tonen i rösten. ”Det du ser där, och det kvällstidningarna skriver om, är som ett isberg. Du ser bara en tiondel av isberget – en liten del av mitt liv.” För att visa vad han menar formar han en triangel med händerna.

”Men jag skulle vilja prata lite om din energi här”, säger Anna nästan innan Petter har avslutat sin mening. Hon pekar med handen bakom sig, mot filmklippet de nyss såg. Hon markerar ordet energi för att betona vad hon vill att de ska prata om. ”Alltså du är ju helt .. galen.” Hon kastar fram händerna medan hon trycker lite extra på ordet galen.

Hennes utfall påminner om hur jag själv, under intervjuerna jag gör, försöker att få den andra personen att tappa fotfästet. Visst går det att göra, men det kräver en otrolig fingertoppskänsla och närvaro i diskussionen. Här misslyckas det rejält eftersom Anna hittills har kört sitt spår – istället för att bygga en relation med gästen.

Petter behåller sin självkontroll.

Tiden stannar och det är tyst i vad som känns som flera minuter innan Anna tilllägger ”… kan man tycka”. Hon försöker förgäves att rädda situationen. Istället för att byta spår och prata om någonting annat håller hon sig envist kvar och frågar: ”Var kommer det där ifrån?”

Konsten att trampa på alla ledtrådar

Hon varken ser Petters kroppsspråk eller hör att han är trött på den här diskussionen. Istället för att följa med honom in i de andra nittio procenten av hans liv – som varken Anna eller kvällstidningarna brukar ta upp – håller hon fast vid det i förväg planerade spåret.

Efter en stund svarar Petter att du inte kan komma in på en gala, klippa ett band och säga ”Men visst är det fantastiskt att vara här i Göteborg” med död röst.

Han förklarar att han har investerat 1,4 miljarder kronor i projektet.

”Jag ligger vaken om nätterna och tänker på projektet och har jobbat med det i flera år. Det är klart jag vill säga att vi klarade det”, säger han och slår ut med armarna för att visa vilket kroppsspråk som krävs vid sådana här tillfällen. ”Det är ungefär som när du har vunnit en fotbollsmatch. Du vill ju fira! Jag tycker man borde fira oftare – små som stora segrar.”

Anna får ytterligare en chans. Petter Stordalen, ledarnas ledare, berättade att han ligger sömnlös eftersom hjärnan spinner. Varför är det så? Borde han inte ha tillräckligt med erfarenhet för att klara sig? Vad är det han grubblar över?

Medvetet eller inte väljer hon att vaska chansen. Hon har sitt manus. Hon och redaktionen visste att de ville inleda starkt och väcka liv i tevetittarna. Nu är det försent att backa. Därför säger hon: ”Men du har heller inget emot att stå där på scen, väl?”

Kasta ut manuset och kör

Jag suckar och stänger av programmet. En vecka senare ser jag klart intervjun. Och visst, under resten av timmen följer programledaren ett mjukare och mer följsamt spår där även Petter slappnar av. Men ekot från den aggressiva inledningen finns kvar och skadan är redan gjord.

Under mina intervjuer följer jag aldrig ett färdigt upplägg. Visst har jag aldrig intervjuat någon som Petter Stordalen. Inte heller har jag gjort intervjuer inför flera miljoner tittare. Ändå vill jag tro att det går att göra även ett tungt SVT-program utan manus – jag skulle till och med rekommendera det.

Att följa ett i förväg planerat upplägg är bara något nervösa och oerfarna journalister gör. Anna Hedenmo har arbetat som journalist i snart 25 år. Hon har bland annat varit nyhetsankare och programledare för Agenda, hållit i partiledardebatter och valvakor – och dessutom direktsänt från Nobelfesten. Hon borde kunna intervjua personer utan manus, oavsett om de är anonyma Svenssons eller världskändisar.

Självklart måste du vara påläst, det vet jag. Och det är klart att det är bra med ett fåtal frågor, eller diskussionområden, nerskrivna på en lapp om samtalet stannar av.

Däremot kan du aldrig köra på med din vägskrapa om du vill få någon att öppna sig. Allra minst när programmet handlar om just sanningen och att gå på djupet.

Det finns mycket mer att säga, men det spelar ingen roll. Min sanning blev aldrig Petters sanning. Den är SVT:s.