Hör du tystnaden?

Med undantag av några clowner och gatuartister är det lätt att tro att alla mimare är utdöda. Att det efter Hollywoods sista stumfilm 1935 inte längre finns några kvar i världen. Sanningen är de tystlåtna människorna i allra högsta grad lever. Det är bara det att vi inte uppmärksammar dem lika ofta längre. Varför? För att de försvinner i sorlet från alla som har så ofantligt mycket att säga hela tiden.

De senaste månadernas metoo-kampanj är ett exempel på vad som händer när de tystlåtna, eller nertystade, kliver fram och säger sitt. Samhället stannar. Vi får aha-upplever. Och kanske, bara kanske, är vi smarta nog att ta vara på berättelserna från dem som sällan hörs.

Det här är historien om hur jag, en pratsam person som gärna tar mycket utrymme, lärde mig att lyssna till de tysta – och vad det ledde till.

Ryktet som förändrade allt

För några år sedan hjälpte jag ett företag med ett antal uppdrag. Det jag ursprungligen var anlitad för var ett varumärkesjobb, alltså att hitta och levandegöra deras vision och värdeord.

Utan att ha planerat för det gjorde jag en spontanintervju med en anställd. Av bara farten gjorde jag ytterligare två. Sedan hände något jag inte hade räknat med. Ett rykte började ta fart att jag var där för att intervjua all personal. Jag gillade idén, omprioriterade min tid och intervjuade mig igenom personalstyrkan.

Den stora fördelen med att ha intervjuat nästan all personal förstod jag först några månader senare.

Medan jag packade ihop mina saker – efter konferensen där vi just hade lanserat varumärkesjobbet – kom två personer fram till mig. Människor som jag under mina intervjuer klassat som buffliga och att de ibland saknar respekt för andra människor.

”Jag vill bara tacka”, sa den förste av dem och sträckte fram handen.

”Tack själv”, sa jag och tog hans hand.

Han såg ovanligt allvarlig ut medan han höll kvar min hand. ”Tack, för att även de tysta fick säga sitt.”

Han gav mig en nickning och tog ett steg tillbaka. Innan jag hunnit fundera på vad han menade hände samma sak igen. En annan av de mer högljudda på företaget kom fram, tog mig i handen och tackade så mycket.

Att lyssna till tystnaden

För att du ska förstå vad som hände behöver vi backa historien.

Jag tycker att jag är bra på att lyssna. Jag älskar att ställa frågor och snabbt studsa vidare ner i djupet med de flesta jag träffar. Genom åren har jag gjort hundratals intervjuer för att kunna skriva tal, årsredovisningar, debattartiklar, böcker och varumärkesplattformar.

När jag kom till det här bolaget hade det precis genomgått den största omorganisationen och förändringen i bolagets historia. De anställda var fortfarande oroliga. Skulle deras jobb finnas kvar? Vad skulle förväntas av dem framöver?

Visst planerade jag att göra intervjuer, men utan det där ryktet hade jag antagligen nöjt mig med att träffa de anställda på huvudkontoret. Allt annat trodde jag skulle ta för mycket tid.

Vad jag inte förstod då var att de riktiga guldkornen fanns i de gömda berättelserna. Genom att lyssna till dem som sällan gjorde något väsen av sig fick jag reda på hur saker egentligen fungerade. Att information fastnade i vissa personer, att alla inte hälsade på varandra, att vissa avdelningar och personer hade beteenden som gränsade till mobbing, att det var vanligt med rykten, och att kunder kunde tjata sig till olika förmåner beroende på vem på företaget de var kompis med.

Den riktiga wow-känslan

I alla varumärkesjobb måste de anställda sätta sig in i hur jobbvardagen ser ut för kollegorna. Och det är just här som den verkliga nyttan med ett varumärkesjobb kommer fram. Vi bryter ner visionen och varumärkeslöftet till någonting konkret och användbart. Och alla ges utrymme att fundera själva och diskutera med andra vad varumärket betyder – för dem som individer, för gruppen och för företaget.

Låt oss säga att ett företag vill uppfattas som modiga och omtänksamma. Vad tycker då de anställda, var och en för sig, att de behöver göra för att det ska bli verklighet? Vad tycker deras avdelning? Vad tycker hela företaget?

Många företag har problem med att anställda tycker att de aldrig får rätt information i tid. Om de anställda förväntas vara modiga och omtänksamma, vilka lösningar finns då för att fixa informationsproblemet? Hur kan en person genom att bete sig modigt och omtänksamt få informationen den behöver?

Med den här metoden går det att lösa konflikter på arbetsplatsen, öka servicegraden och skapa ett mycket tydligare varumärke. Och det är alltid här i processen som wow-känslan kommer, när deltagarna på riktigt lyssnar till varandra. När fler än pratkvarnarna får ta plats och det diskuteras över avdelnings- och kontorsgränserna.

Det här var precis vad de två mer buffliga personerna insåg under konferensen. Helt plötsligt märkte de att det fanns fler som hade insiktsfulla idéer kring hur företaget kunde utvecklas på bästa sätt. De tystlåtna! Vem hade kunnat tro det?

Lärdomen för mig

Det här uppdraget lärde mig att det enda du faktiskt vet om de tystare människorna är just det – att de är tystare.

Kanske behöver de mer tid för att tänka. Kanske är de nöjda med att lyssna. Kanske ogillar de att prata framför andra. Kanske handlar det om mobbing. Eller så slösar de inte sin energi på människor som ändå aldrig lyssnar till dem och deras idéer.

Jag hoppas bara att jag kommer ihåg det till nästa gång. För det är så lätt att glömma bort eller ignorera dem som inte är som vi. Dessutom försvinner de lätt i sorlet från alla som har så ofantligt mycket att säga hela tiden.